LARRY ROMANOFF, June 04, 2020
|
|
|
Offentlig förnedring av japanska
krigsfångar ombord på USS New Jersey, |
"Den här berättelsen uppfyller alla krav för att
kallas en konspirationsteori och blir kanske inte begriplig för dig om du
inte känner till sammanhanget."
Med den varningen presenterar Larry Romanoff sin
artikel om krigsfångars öde i USA under andra världskriget. Romanoff själv
medger att hans teori om en halv miljon tyska krigsfångars öde är obevisad men
Nyhetsbanken har inte desto mindre valt att publicera den.
Innan USA gick in i första världskriget startades en
enorm årslång anti-tysk propagandakampanj av Creel-kommissionen, ledd av Walter
Lippman och Edward Bernays, den senare en brorson till Sigmund Freud. (1) (2)
Media angrep allt tyskt i Amerika, inklusive skolor och kyrkor. I många skolor
förbjöds "rena amerikaner" lära sig det tyska och skolledningarna
uppmanades att avskeda "alla illojala lärare", det vill säga alla
tyskar. Namnen på otaliga städer ändrades för att utplåna deras tyska ursprung:
Berlin i Iowa blev Lincoln, Iowa. Tyska livsmedel och matnamn rensades från
restauranger; surkål blev "frihetskål"; taxar blev
"frihetshundar" och tyska schäfrar blev "Alsace".
Alla
amerikanska orkestrar beordrades att från sina föreställningar sluta spela all
musik av klassiska tyska kompositörer som Beethoven, Bach och Mozart. Offentliga bibliotek tog bort och (oftast) brände alla
böcker av tyska författare, filosofer och historiker. I vissa stater var
användningen av det tyska språket förbjuden offentligt och via telefon. Tyska
professorer avskedades från sina universitet, tyskspråkiga eller tyskägda
lokala tidningar nekades reklamintäkter, trakasserades ständigt och tvingades
ofta lägga ned. De patriotiska Scouts of America bidrog till ansträngningen
genom att regelbundet bränna buntar av tyska tidningar som skulle säljas, och
tyskarna förolämpades och spottades regelbundet på av andra medborgare. Tyskar
tvingades samlas till offentliga möten och fördöma Tyskland och dess ledare,
tvingades köpa krigsobligationer och offentligt förklara sin trohet till USA:s
flagga.
I takt med att retoriken nådde farliga nivåer ökade
den antityska hysterin och våldet proportionellt. Många tyskar vräktes med våld
från sina hem, ofta slets de från sängarna mitt i natten, fördes ut på gatan
och kläddes av nakna, misshandlades, piskades och tvingades sedan knäböja och
kyssa den amerikanska flaggan. Många blev tjärade och fjädrade och
tvingades sedan lämna sina städer och hemorter. Vissa lynchades och hängdes.
Präster och pastorer drogs ut ur sina kyrkor och misshandlades för att de
predikade på tyska.
 |
|
Större
krigsfångeläger i USA i juni 1944. (US Army Photo) |
Tidningsledarna
skrek ut att alla tyskar var spioner som förgiftade de amerikanska
vattenledningarna eller infekterade sjukhusens medicintransporter, och att de
flesta "borde tas ut vid soluppgång och skjutas för förräderi".
Kongressmedlemmar rekommenderade att hänga eller på annat sätt avrätta alla
tyskar i Amerika, delstatsguvernörer krävde att man skulle upprätta
exekutionsplutoner för att eliminera "det illojala elementet" från
hela staten. USA:s marinminister Josephus Daniels uppgav att amerikanerna skulle
"ingjuta Gudsfruktan i hjärtat" hos dessa människor.
De
flesta amerikaner är medvetna om att den amerikanska regeringen tvingade in mer
än 100 000 amerikanskfödda japaner i koncentrationsläger under den
nationalistiska hysterin under andra världskriget, men historien har raderat
det faktum att långt fler tyskar internerades i koncentrationsläger i USA före
och under första kriget, och för samtliga hade alla deras tillgångar
beslagtagits.
Med allt detta och mer därtill var USA ett drivhus för
hat mot hela den tyska befolkningen. Efter andra världskriget anklagades
Tyskland allmänt för att ha använt propaganda mot judarna, medan våra
historieböcker har rensat ut alla antydningar om den massiva och enormt
ondskefulla stormen av hatpropaganda i USA mot tyskar före och under andra
världskriget. Det fanns tusentals affischer och artiklar som innehöll
skrämmande beskrivningar av påhittade grymheter, tidningsartiklar, tecknade
filmer och mycket mer, men de historiska bevisen för denna årslånga tapet av
lögner och hat har begravts ganska väl. Det är möjligt att hitta kopior på
internet av många krigstidsaffischer, men denna samling har rensats från nästan
alla de verkligt onda och smutsiga alstren som uppenbarligen gått förlorade för
historieskrivningen. Berättelsen i dagens historikböcker avvisar ibland allt
detta som bara "en innovativ användning av grafisk konst för att väcka
patriotism", men det var hat snarare än patriotism det handlade om.
50 procent "hatade tyskar"
Propagandan uppammade till ett intensivt hat mot allt
tyskt för att underlätta USA:s inträde i första världskriget. Det var inte
annorlunda under andra världskriget, och propagandan/hatkampanjen var inte
begränsad till USA. 1940 inledde den brittiska regeringen det som den kallade
en "ilskekampanj" med det uttalade målet "att inympa ett
personligt hat mot det tyska folket och Tyskland", myndigheterna gladde
sig åt att de ursprungliga 6 procenten av den brittiska befolkningen som
"hatade Tyskland" ökade till över 50 procent i slutet av kampanjen.
Radion var full av beskrivningar av "den tyska själens grymhet och
mörker". Det fanns artiklar i de brittiska tidningarna som förespråkade
"den systematiska förintelsen av hela den tyska nationen" när kriget
väl var slut. Efter seger över Tyskland skulle alltså varje person med tysk
bakgrund avrättas och Tysklands nation skulle försvinna för alltid.(3)
Det var inte bara i USA och Storbritannien som detta
hat mot tyskar ökade. I alla länder framställdes häftigt tyskar som ondskan
inkarnerad, denna natur härrörde helt enkelt från det faktum att de var av
tyskt ursprung. I länder runt om i världen spred media samma hatbudskap mot
Tyskland och tyskarna. I Brasilien upptogs hela landet av anti-tyska
demonstrationer och upplopp, där tyska företag förstördes och tyskar
attackerades och dödades. I nästan alla länder försvann den tyskspråkiga
pressen och användningen av det tyska språket helt under kriget på grund av
rädslan för repressalier, liksom alla tyska skolor och de flesta företag. Inga
öppnades igen.
Över hela världen, och i USA, användes lögnaktig
krigspropaganda under båda världskrigen för att locka hela befolkningen till
ett irrationellt hat mot allt tyskt, i media rekommenderades kraftfullt att
hela den tyska rasen borde utrotas efter kriget. I synnerhet den amerikanska
allmänheten var lika full av hat mot allt tyskt under andra världskriget som
den var under första världskriget; vid båda tillfällena fanns till och med en
betydande rörelse för att utrota alla av tysk härkomst i USA.
Det var i detta sammanhang som Eisenhower så berömt
sa, "Gud, vad jag hatar tyskar", och det var i detta sammanhang som
12 miljoner tyskar dog i amerikanska koncentrationsläger i Tyskland efter
kriget.
Som James Bacque upptäckte, dödade amerikanerna mellan
8 och 12 miljoner tyskar i amerikanska koncentrationsläger i Tyskland. Kanske
två miljoner avrättades, och resten dog av svält, det var ett svårt brott att
ens försöka ge mat till fångarna. (4) (5) (6)
[Här har Romanoff fel. James Bacque hävdar i sin bok
"Other Losses" att 1,1 miljoner tyska krigsfångar dog till följd
av svält och fördrivning under de fem åren efter andra världskriget. Han talar
också om 5,7 miljoner civila tyskar som dog och 2,5 miljoner etniska
tyskar på flykt. Men även dessa lägre siffror har starkt ifrågasatts. Stefan
Lindgren.]
USA var en drivbänk för hat mot allt tyska under andra
världskriget liksom under det första. Tyskland och tyskar hade blivit så hånade
i USA i årtionden att de flesta amerikaner hade fått en instinktiv rädsla och
hat mot dem. Dessa minnen som propagandamaskinen så ivrigt spred, försvann inte
snabbt utan dröjde kvar i många år, så mycket att det även efter kriget
faktiskt var farligt för en amerikaner att säga något positivt eller berömmande
om antingen Tyskland eller det tyska folket. Den som ens uttryckte tolerans
eller sympati för tyskar hamnade lätt i fängelse. Ovanstående ger bakgrunden
till det som följer. Vi kan nu spola framåt till slutet av andra världskriget
och de amerikanska koncentrationslägren i Tyskland.
Koncentrationsläger i Amerika
Det var i detta sammanhang som den amerikanska
militären etablerade cirka 700 koncentrationsläger för tyskar i USA, fängelser
som rymde nästan 500 000 tyska så kallade krigsfångar ”POWs" som tvingades
över från koncentrationslägren i Tyskland till USA under krigets senare stadier
men även efter krigets slut. De officiella orsakerna till detta företag var
varierande och motstridiga. Den ursprungliga regeringsmotiveringen var att det
saknades mat i Tyskland, så USA:s militär skickade dessa fångar till Amerika
för att ge dem bättre mat. Ett senare påstående var att det inte fanns
tillräckligt utrymme kvar i Tyskland för fler amerikanska koncentrationsläger,
så dessa civila flyttades till USA. Ett annat var att fångarna skulle fylla
landets behov av extra jordbruksarbete. (7) (8)
Detta ämne har förståeligt nog fått liten
uppmärksamhet från amerikanska medier och sidorna i historikboken är mestadels
tomma. Mitt första intryck när jag läste de få artiklar som fanns var, med
tanke på den likheten i kommentar och kontext, att en officiell mall hade
följts, även om jag inte har kunnat hitta den. Wikipedia hävdar att
"Pressbevakningen av lägren och allmänhetens kunskap [om dem] var
avsiktligt begränsad till slutet av kriget, delvis för att följa
Genèvekonventionen”. Kanske var det så, men jag känner inte till att några
bestämmelser fastställts i någon konvention, i Genève eller på annat sätt, som
förbjuder allmän information om koncentrationsläger. Låt oss börja med att ta
en kort titt på de tyska fångarnas lägerliv i USA.
Flera av de publicerade artiklarna presenterar vad som
påstås vara citat från brev skrivna av tyska fångar till sina familjer, brev
som tydligen skickades till Tyskland. Från septemberutgåvan av tidningen Atlantic (från
ett brev som påstås ha skickats till Tyskland 1944): "Sammantaget är vårt
liv här mycket välordnat. Vi sover i sängar med vita lakan och vi äter med
knivar och gafflar. Hittills har vi behandlats utmärkt”. Ett annat citat
i Atlantic: "Jag sitter verkligen i en gyllene bur." Och
ett annat: "När jag togs fången såg jag ett skräckliv framför mig men det
är helt annorlunda."
"Utmärkta förhållanden"
Atlantic-artikeln berättar för oss:
"Krigsfångarna blev överväldigade av de utmärkta förhållandena i lägren
och överflödet av mat och andra artiklar", och hävdade vidare att det
kommit "oräkneliga brev" från amerikaner som ogillade det faktum att
"det finns tyska fångar här och de lever bättre än vi”. Historieprofessorn
vid Texas A&M Arnold Krammer berättar för oss att "tyska krigsfångar
behandlades mycket väl ... de fick vin och öl vid varje måltid." Wikipedia
berättar, "Många fångar fann att deras levnadsförhållanden som fångar var
bättre än som civila i Tyskland", och att vissa fångar kom till läger, där
"var och en hade sin egen bungalow med trädgård”. Enligt Wikipedia fick de
vin till alla sina måltider, hade speciella måltider vid Thanksgiving och på
juldagen; de fick faktisk rentav för mycket mat: "När det inte gick att
äta all mat, brände fångarna först matresterna eftersom de fruktade att deras
rationer skulle kunna minskas." (9)
Loren Horton bekräftar att de tyska fångarna
"fick mer ransonerade föremål - som cigaretter - än de civila i området
kunde få", och att många amerikaner trodde "fångarna hade mer lyx än
den genomsnittliga medborgaren". Wikipedia hävdar vidare att "Grupper
av fångar slog samman sina dagliga ölkuponger för att turas om att dricka flera
flaskor i taget. De fick också två cigarettpaket om dagen och ofta kött",
och noterade i likhet med andra att kött och cigaretter var starkt ransonerades
vid den tiden och inte tillgängliga för de flesta amerikanska civila. Wikipedia
berättar vidare att för dessa tyska fångar "inledde sin goda behandling
med de rejäla måltiderna som serverades ombord (fartygen som transporterade dem
till USA)", och att, väl i Amerika, blev förvånade över att får resa i
ovanlig komfort på "snygg, bekväma passagerartåg” som förde dem till deras
fångläger.
Någon som heter John Ray Skates skrev en artikel som
hävdade "De högt rankade generalerna hade speciella bostäder [medan] lägre
rankade officerare fick nöja sig med mindre lägenheter", vissa officerare
fick inte bara ett privat hem utan också bil och chaufför. Han berättar också
att åtminstone vissa officerare ofta gick på bio eftersom biograferna var
"den enda luftkonditionerade platsen i stan". Skates berättar vidare
att dessa fångläger "hade de flesta faciliteter och tjänster som man kunde
hitta i en liten stad - tandläkare, läkare, bibliotek, filmer,
utbildningsanläggningar". Och inte bara utbildningsanläggningar. Horton
berättar att "fångarna startade sina egna orkestrar", och att
"en massiv julkrubba byggdes vid jultid" av fångarna som
"betalade för materialet från sina dagpengar - 80 cent per dag. De
fick ihop mer än 8 000 dollar!" De hade till och med idrottslag och
tryckte sina egna tidningar. Wikipedia berättar för oss att "ingen blev
uttråkad" som en fånge eftersom dessa tyska fångar "höll täta teater-
och musikföreställningar där hundratals och till och med tusentals"
människor deltog, inklusive alla grannskapets medborgare och alla deras
amerikanska vakter; de fick se film fyra gånger varje vecka. (10)
Enligt tidningen Smithsonian hävdade
fångarna enhälligt att deras behandling var så utmärkt att deras enda klagomål
var bristen på tillräckliga flickvänner. (11) Men då höll männen i många läger
"sociala mottagningar" med lokala amerikanska tjejer; denna
"otillåtna fraternisering mellan amerikanska kvinnor och tyska
fångar" var så vanlig att det ofta blev till ett problem. Men det hela var
tydligen inte så dåligt eftersom många tyska soldater på detta sätt mötte sina
framtida fruar. En del av problemet verkar ha varit den naturliga
attraktiviteten hos tyska män, åtminstone för amerikanska kvinnor. Enligt
tidskriften Atlantic har dessa män ofta beskrivits som
"magnifika fysiska exemplar, psykiskt överlägsna, muskulösa typer"
och "fina exemplar av fysisk manlighet."
"Det bästa gäng pojkar"
Dessutom beskrev "typiska amerikaner" dessa
tyska fångar som "bara det bästa gäng pojkar du någonsin såg",
"allmänt snygga, extremt artiga, fantastiskt disciplinerade;, dessa unga
män är - uppriktigt sagt - svåra att ogilla." Atlantic berättar också för
oss att "tacksamma amerikaner" (ingen aning varför de var tacksamma)
"ofta visade sin uppskattning genom att bjuda de tyska fångarna på
restaurang och till och med till sina hem på middag." Dessa varma känslor
var uppenbarligen så vanliga att inspektören bekymrat skrev att amerikanerna
var alltför "benägna att bli överdrivet vänliga och oroade för fångens
välfärd." Alla artiklar hävdar att fångarna var mer eller mindre fria att
komma och gå som de ville och, även om några försökte fly, var det aldrig ett
problem, fånglägren hade liten eller ingen säkerhet för att tyskarna skulle
lätt skulle kunna lämna lägren för att gå till sina dagligajobb.
En Ronald H. Bailey informerar oss om att tyskarna
anpassade sig fantastiskt väl till fängelselivet, där "vakterna förundrade
sig över förändringarna" hos männen, att de höll sina lokaler så snygga
och där "Fångarna verkade vara på gott humör. De tillbringade timmar med
att skapa stora och välskötta blomsteranläggningar”. Wikipedia berättar för oss
att tyskarna var" glada att de tillfångatagits" av amerikanerna och
Krammer rapporterade att "jag har ännu inte träffat en enda tysk fånge som
inte sagt att detta var bästa tiden i deras liv". Krammer
hävdar att tyskarna lämnade USA "med positiva känslor för landet", de
säger "Vi var alla positivt imponerade av USA ... Vi har alla vunnits över till vänskapliga relationer
med USA”.
Det verkar som om den underbara behandlingen hos
amerikanerna "oavsiktligt klippt av" alla nazistiska känslor och
skapat en halv miljon "små ambassadörer" för USA. Detta
var delvis sant, för tyskarna insåg att den "rasande, antiamerikanska
propaganda" de hade fått i sig, "inte motsvarade vad de såg i
Amerika". Men, och mycket viktigare, "alla tyska krigsfångar lärde
sig genom goda exemplet hur demokrati fungerade på daglig, personlig nivå”.
Krammer berättar vidare att på grund av dessa och andra faktorer
"återvände tusentals män, nu flytande engelsktalande, till Tyskland med
"en ny kärlek och respekt för USA", med efter en "årtiondelång
vänskap med fienden". Skates berättar att många tyska fångar efter kriget
återvänt till USA för att besöka lägren där de bott som unga män; de var alla
"ledsna" när de fick veta att alla lägren hade rivits efter kriget.
Han berättar för oss att dessa män nu är "mycket gamla" men de återvänder
fortfarande till USA "för att minnas sin erfarenhet" som fångar. (12)
Vi har till och med dokumenterat bevis på allt detta.
2001 och 2002 har en forskargrupp med namnet TRACES filmat över 75 timmars
intervjuer med tidigare tyska fångar eller deras familjemedlemmar och fått se
kopior av checkar utfärdade av den amerikanska militären att betalas till tyska
fångar som återvände hem, och Krammer har tydligen skrivit flera böcker om
saken. Inte bara det, den amerikanska regeringen höll också ett slags minnesfest
2004 för att "hedra hundratusentals tyska krigsfångar som fördes till
läger i USA under andra världskriget."
Det är en bra historia, men det finns vissa fläckar i
rustningen.
Oklara motiv
Inget av de officiella uttalandena förklarar motivet
för att fängsla tyska civila i USA i flera år efter krigets slut. Att påstå att
Tyskland inte hade plats för fler fängelser är löjligt nonsens eftersom den
amerikanska militären helt enkelt använde inhägnade öppna fält utan skydd eller
skydd av något slag som fängelser. Påståendet om bristen på mat är sant, men
det berodde på att amerikanerna förbjöd livsmedelsimport till efterkrigstidens
Tyskland, det uttalade målet var att svälta ihjäl Tyskland, och Eisenhower
beordrade omedelbart avrättande av alla som försökte smuggla mat till fångarna.
Om Eisenhower medvetet svälte ihjäl miljontals i Tyskland, och det är
obestridligt att han gjorde det, varför skulle han vilja föra dem till USA för
att "bättre kunna mata dem"?
Vilka motiv kan den amerikanska regeringen ha haft för
att dra på sig kostnaden för att transportera en halv miljon tyskar över
Atlanten, sedan ge dem mat och husrum i flera år? Varför inte bara låta dem dö
med de andra? General Eisenhower, samme man som inte tvekat att öppet säga till
landet, "Gud, vad jag hatar tyskar", och som hade organiserat och
övervakat utrotningen av mer än 12 miljoner av dem, hade nu flyttat från
slagfältet till Vita huset och byggde 700 "gyllene burar" för samma
människor, med ransoneringskort, privilegier och flickvänner, som tydligen
överträffade det som vanliga amerikaner hade. Hur skall denna historia kunna
förstås?
Lämnade officiellt 1946
Den officiella berättelsen är att de sista tyska
fångarna lämnade USA den 22 juli 1946, att männen återlämnades till Tyskland,
men jag har inte kunnat hitta någon bekräftelse på att dessa fångar faktiskt
lämnade USA. Visst är det möjligt att det finns officiella och offentliga
dokument som jag inte har upptäckt, men exporten av en halv miljon fångar på
kort tid från bara två eller tre möjliga platser på USA:s östkust är ingen
småsak, det måste ha varit en stor allmän tilldragelse eftersom det hela
skulle ha krävt minst 100 till 150 fartyg; men jag har inte kunnat hitta något
i media eller några andra offentliga bevis på att detta skett. De enda riktiga
fakta som jag kunde avslöja var korta berättelser om läger som tömdes mitt på
natten, att lokalbefolkningen fick höra att fångarna hade "överförts"
och att man inte skulle ställa några frågor.
Med tanke på svårigheten att bevisa att något inte
hände inriktade jag min sökning efter bevis för att tyskarna verkligen anlände
till Tyskland så som den amerikanska berättelsen hävdar, men jag kunde inte
hitta ett enda bevis för att en sådan överföring inträffade. Varken Tyskland
eller Röda Korset (som skulle ha varit inblandade i varje sådan överföring)
verkar ha något register över denna personalöverföring från USA efter kriget.
Och som James Bacque påpekade hade de tyska hamnarna
alla bombats till spillror och skulle inte kunnat acceptera sådana
överföringar. I mina samtal med Bacque hävdade han att han, efter en genomgång
av alla militära dokument och trupprörelser, inte hade sett några överföringar
av tyskar från USA till någonstans.
Tidningen Atlantic motsäger den
officiella versionen och hävdar att de istället överlämnades till
Storbritannien och Frankrike för vad som skulle ha varit år av tvångsarbete som
nästan säkert slutat med döden och hävdade, att för fångarna var detta en
"modern slavhandel i gigantisk skala "(inget trevligt sätt att
behandla "det bästa gäng pojkar du någonsin sett"). Men i den
detaljerade undersökningen av James Bacque och från andra informationskällor
verkar det inte finnas några uppgifter om fångar som anlänt från USA till någon
ort i Storbritannien eller Europa efter kriget. Vidare, av alla mina medie-,
historiska, universitets- och andra kontakter i Tyskland var det bara en enda
person som kände till förekomsten av tyska koncentrationsläger i USA. Jag kunde
inte hitta någon med någon kunskap om att en halv miljon tyskar anlände från
USA efter kriget, och absolut inga uppgifter eller bevis för en sådan
överföring.
Epilog
Den amerikanska militären, ledd av general Eisenhower,
etablerade enorma koncentrationsläger i hela Tyskland, några innehöll mer än en
miljon soldater och civila vardera, och avrättade eller svälte ihjäl omkring 12
miljoner, de flesta dödsfall inträffade långt efter att kriget hade avslutats.
Eisenhower hade förbjudit matleveranser till lägren och utfärdat order att
skjuta och döda alla som försökte smuggla mat till fångarna.
Tillfälligt transporterade den amerikanska militären
cirka 500 000 tyska soldater (från läger i Tyskland) till USA för att
interneras i koncentrationsläger där det redan satt ett stort antal
tyskamerikaner och deras familjer som hade fängslats och fått sina tillgångar
konfiskerade, deras enda synd var att vara tyska. Allt detta gjordes under
ledning av Eisenhower som, se ovan, nu hade flyttat in i Vita huset.
Men nu händer något konstigt. Samma tyskar som levde
under samma vaksamma blick av Eisenhower och fortfarande i atmosfären av till
synes gränslöst hat mot tyskarna, bodde nu plötsligt "i en gyllene
bur", i privata bungalower, med bilar och chaufförer, hade "sociala
mottagningar" med lokala amerikaner. flickor, allt öl de kunde dricka och
med bio minst fyra dagar i veckan. Istället för att arbeta och svälta ihjäl
fick de så mycket mat att de måste bränna resterna av rädsla för att deras
ransoner skulle skäras ner. Och i stället för att behandlas dåligt hade de
"mer lyx än den genomsnittliga amerikanska medborgaren", särskilt för
saker som var starkt ransonerade. Dessa underbara "fysiska exemplar"
gick ut med amerikanska tjejer och träffade sina framtida fruar, älskade av
alla amerikaner medan de upptäckte upptäckte demokratins välsignelser. De hade
sina egna orkestrar och satte upp föreställningar där "tusentals
människor" deltog, detta medan all tysk musik, kompositörer och författare
förbjöds av den amerikanska regeringen i alla andra delar av landet. Och de
tryckte sina egna tidningar på tyska samtidigt som tyska böcker och tidningar
var förbjudna i hela USA.
Tigger om att inte bli trodd
Varje del av den officiella berättelsen tigger om att
inte bli trodd. Jag har inte alla fakta, men ett hat som ständigt underblåsts
bland den amerikanska befolkningen från åtminstone 1914 och som delades av
presidenten och militären, kan inte förväntas leda till någon gyllene bur för
tyskarna. Ungefär 500 000 tyskar skickades verkligen till USA, men jag kan inte
hitta några uppgifter om att de sedan lämnat landet och det finns inga dokument
om att de anlänt någon annanstans. Tyskamerikaner som fått sina tillgångar
konfiskerade sattes i samma läger med sina familjer som ingen fick lämna, men
våra tyska fysiska exemplar var tydligen fria att komma och gå som de ville,
kunde ofta äta middag hemma hos kärleksfulla amerikaner och ackumulera
betydande tillgångar under tiden.
Jag vill påstå att den "lilla gruppen" av
fångar som kunde ackumulera "8 000 $" i kontanter måste vara fiktiv,
eftersom den genomsnittliga årliga inkomsten för amerikaner vid den tiden bara
var cirka 1 400 dollar. Dessutom fick de tyskamerikaner som var internerade i
dessa läger och vars tillgångar konfiskerats inte några pengar, och de i
koncentrationslägren i Tyskland betalades verkligen inte, så varför skulle
dessa män ha getts dagliga fångstipendier? Och varför skulle Atlantic motsäga
den officiella berättelsen om att de återvände till Tyskland och istället hävda
att de skickades till Frankrike för att arbeta sig till döds som slavar och, om
så var fallet, hur skulle de sedan kunna återvända till USA för att glatt bese
sina tidigare fängelser?
Som dokumenterats av flera källor inledde den
amerikanska militären 1943 ett "formellt omskolningsprogram" för
tyska fångar, ledda av universitetsprofessorer, psykologer och psykiatriker,
liksom de som senare skulle bilda CIA. Wikipedia berättar att "programmet
hölls hemligt eftersom det troligen bröt mot Genèvekonventionens förbud mot att
utsätta fångar för propaganda", men fångarna kan ha blivit utsatta för mer
än propaganda. Man måste studera CIA:s projekt MK-ULTRA för att få en ordentlig
insyn i detta. Det verkar rimligt att dra slutsatsen att dessa omskolade tyskar
inte alls ansåg att deras tid i Amerika var "den bästa tiden i deras
liv" och troligtvis också att dessa "fina exemplar av fysisk
manlighet" inte bara fick känna på demokratins underbara sidor.
Jag kan bara spekulera kring denna punkt, men utan att
få se någon omfattande - och trovärdig - officiell dokumentation, eller
medietäckning, om sändningen av nästan 500 000 män från en amerikansk hamn, är
jag ovillig att acceptera påståenden om att dessa män faktiskt lämnade USA. Och
med avsaknad av bevis från officiella militära register eller Internationella
Röda korset är det meningslöst att anta att de fick åka någon annanstans.
Mänskliga
experiment
Det
finns två andra saker som verkar vara nödvändiga delar av detta pussel. Först sammanfaller de händelser som beskrivs ovan
perfekt i tid med den amerikanska militärens explosiva intresse för mänskliga
experiment. En och annan läsare kan vara medvetna om Shiro Ishii och hans enhet
731 i Harbin, Kina, där hans grupp utförde de mest vedervärdiga mänskliga
experiment som tänkas kan, inklusive vivisektioner på människor. (13) (14) Få
däremot verkar veta att anledningen till att det inte blev några
krigsförbrytarrättegångar för japanerna är att general Douglas MacArthur slöt
en överenskommelse med Ishii om att de alla skulle få slippa åtal om alla
handlingar och register över mänskliga experiment sändes över till USA och att
Ishii och att hela hans grupp av tusentals trupper flyttade till USA. Detta är
vad som kommit fram, japanerna fick nya identiteter och fick bo på amerikanska
militärbaser, Ishii själv blev professor och handledare för biologisk forskning
vid University of Maryland fram till sin död årtionden senare. För det andra
sammanfaller dessa aktiviteter perfekt med skapandet av CIA:s fruktansvärda
MK-ULTRA-program som inte var något annat än ett "mänskligt
experiment" av värsta tänkbara slag. (15) Det finns här inte utrymme att
dröja längre vid dessa två aspekter.
När vi ställer samman dödandet av cirka 12 miljoner
tyskar i amerikanska koncentrationsläger efter kriget, Shiro Ishii och hans
Unit 731-trupp, den amerikanska militärens plötsliga och stora intresse för
mänskliga experiment och CIA:s MK-ULTRA-projektet och därtill lägger det
intensiva hatet mot tyskar över hela USA, underblåst utan avbrott i mer än 30
år, med framstående politiker som krävt att alla tyskar i USA borde avrättas,
så är detta den atmosfär och miljö i vilken de 500 000 tyska fångarna med våld
överfördes till USA, och det är deras "Gyllene burar" som så ofta
mystiskt tömdes under en enda natt. Det finns också frågor kring de
tysk-amerikaner som var internerade i samma läger. Deras internering är
dokumenterad, och det naturliga antagandet har varit att de alla med tiden
släpptes, men jag har inte sett några bevis som underbygger detta antagande
och, med tanke på tidens krav att alla med tysk bakgrund i landet skulle
avrättas, bör man förlåta den som undrar över deras välbefinnande.
Jag lämnar den här historien med en orubblig känsla av
att detta är ett mycket svart kapitel i amerikansk historia som på ett
förfärligt sätt har begravts, en begravning som skyddats av mäktiga människor
och en påhittad mytologi.
Hittills kan jag inte slutgiltigt bevisa eller
motbevisa påståendet att de 500 000 tyska fångarna i USA användes i de många
stora mänskliga experiment som utfördes vid den tiden. Men av det jag vet anser
jag det inte blir någon lätt sak att förneka alla dessa indiciebevis. Och med
risk för att låta dumt banal, om det ser ut som en anka, går som en anka och
gör ljud som en anka, så är det förmodligen en anka.
Larry Romanoff, 1 juni 2020
https://www.moonofshanghai.com/2020/06/larry-romanoff-prisoner-of-war-camps-in.html
Noter
(1)
Propaganda: Edward Bernays: 9789563100921: Amazon.com;
https://www.amazon.com/Propaganda-Edward-Bernays/dp/9563100921
(2) WWI Propaganda: The Bryce Report, Edward Bernays;
www.revisionist.net/hysteria/cpi-propaganda.html
(3) Psykologins roll för segern I VKII - BBC;
http://www.bbc.com/culture/story/20161021-the-psychological-tricks-used-to-help-win-world-war-two
(4) James Bacque - Best-selling author;
https://www.jamesbacque.com
(5) Wikipedias zionister attackerar den hderlige
historikern James Bacque; https://rense.com/general73/wiki.htm
(6) Other Losses, bok av James Bacque - Internet
Archive; https://archive.org/details/OtherLosses_201608
(7)
Om tyska krigsfångar i USA - https://en.wikipedia.org/wiki/German_prisoners_of_war_in_the_United_States
(8)
Förteckning över VKII-krigsfångeläger i USA:
https://military.wikia.org/wiki/List_of_World_War_II_prisoner-of-war_camps_in_the_United_States
(9)
Nazistiska krigsfångar i America;
https://www.amazon.com/Nazi-Prisoners-America-Arnold-Krammer/product-reviews/0812885619
(10) Utdrag från en artikel av John Ray Skates;
www.newsouthernview.com/pages/nsv_shm_pows_camp_clinton.html
(11) Tyska krigsfångar på den amerikanska
hemmafronten;
https://www.smithsonianmag.com/history/german-pows-on-the-american-homefront-141009996/
(12) Att bevara Amerikas VKII krigsfångeläger;
https://www.saturdayeveningpost.com/2018/04
(11) Ren ondska: Krigstida japansk doktor helt
okänslig för mänskligt lidande;
https://www.medicalbag.com/home/features/despicable-doctors/pure-evil-wartime-japanese-doctor-had-no-regard-for-human-suffering/
(12) [PDF] General Ishii Shiro: Hans arv är geni och
galning; https://dc.etsu.edu/cgi/viewcontent.cgi?article=2167&context=etd
(13)
MKULTRA - RationalWiki; https://rationalwiki.org/wiki/MKULTRA
